Onsdagsmorgon * till minne av min mor R.I.P *

Har jag sovit gott? Ja till och från och för det mesta. Tänker vad det är som gör att jag mår bättre och sover bättre när liten är hemma än när hon är hos sin pappa. Känner mej så ensam då. Är en riktig sällskapsmänniska. Det betyder inte att jag måste ha massor med folk omkring mig utan mer att jag har sällskap bara. Tanken på hur det kommer sej att jag vill ha lillan hemma och mår bäst då, är inte så konstig. Hon är ju en del av mej (och sin pappa) Sedan är det så att jag har haft henne största delen själv.När hon var bebis och liten så jobbade hennes pappa på traktamente och tillbringade större delen boende på arbetsplatsen. Han kom hem sena torsdagskvällar för att åka tillbaka på söndagen.

Hon var 1,6 år när vi separerade och då hade han lillan inte riktigt, varannan Lördag under en lång tid hade vi det så. Han fick komma hem och hälsa på oss precis när han ville och så har det alltid varit oavsett om jag har varit ensam eller tillsammans med någon. Så småningom utökades pappatiden till varannan helg, och efter yttligare nått år 1 dygn i veckan och varannan helg. Fortfarande fick kan komma och gå som han ville hemma hos oss pga. av att jag ansåg att han är en viktig gestalt i hennes liv. (mycke troligt därför att jag själv växte upp utan pappa, han dog ju i canser när jag var 7 år)  Det var så klart jobbigt att ha min dotters pappa hemma hos oss, som en bror ungefär,  till mig. Han kände sej som hemma hos oss,( å visst var väl det bra) jag accepterade hans sätt att komma och gå som han vill. Problemet då, var att om jag ville göra något utan barn så fick jag be om att åka och handla utan barn med mig,  och visst gick det alltid bra, han var ju ofta hemma hos oss på "besök". Fast  inte en gång hände det utan att han sa, ja men du måste skynda dej! Jag ska snart iväg...

Åh, jag minns dom orden gjorde mej så ledsen å stressad. Tänkte ofta men Hallå!! Det är ditt ansvar också.. Ofta diskuterade vi och hade olika synsätt på saker och ting ang. fostran med mera. Så där hade vi det många år. Vi separerade när mandis var liten som sagt, 1999 samma år som olyckan på cyklen och samma år som mamma fick sitt besked om obotlig canser. Vilken tuff peridod i mitt liv! Jag var 29 år då.

 Jag minns mina tankar, jag minns varje dag när jag åkte från jobbet på skolan, till dagis hämta lillan för att åka till mamma och hjälpa med tillslut Allt! Jag tänkte att den dagen hon inte lever längre ska jag bryta upp och börja om på nytt. Jag  var trött, kände stort ansvar och en känsla av att aldrig kunna vila eller sätta mej själv främst. Det gjorde ont i kropp och själ och här började jag utveckla en tro, en andlig tro. Inget som hade med kyrkan att göra, mer Newage. Meditationer och Qigong var också en del av min vardag för att koppla av..Det funkade för stunden.

Hade hela tiden tanken att när mamma inte finns mer så ska jag flytta från Sala. När jag var 30 år  och mandis var 4 så dog min mamma. Året var 2001. Men jösses! Jag har för första gången glömt årsdagen hon dog, Det är ganska precis 7år sedan. Hon dog den 15 mars och jag höll hennes hand när hon lämnade oss. Det var det tuffaste jag varit med om och jag blir ledsen av att tänka på den stunden.. Det är så svårt att lämna någon man tycker så mycket om och som man har känt i hela sitt liv - För Alltid! Det är märkligt att jag skriver om detta just nu, jag har inte velat skriva om mitt liv och så halkar jag in på händelser utan att veta förens jag skrivit klart att det var ju nu precis för 4 dagar (och 7 år) sedan som jag för första gången i mitt liv såg livet försvinna ur den mest betydande personen i mitt liv... Den 30/3-01 var hennes begravning. Jag fann under köksduken hemma i mammas tomma lägenhet, en dikt som fick mej att fundera vad hon visste egentligen..senare hamnade den i hennes dödsannons.

 

Här är några av raderna:

*****************************

Vi dör en smula för var dag som går

här bär jag döden med mig

i livets alla år

En natt - en marsnatt kanske,

så mild av regn och tö

ska jag gå bort i mörkret

och sluta upp att dö.

 

           R.I.P Mamma! 35.05.17 - 01.03.15  

          ...Saknar dig så många gånger...

 

 

dina favoritblommor :)

 

usch nu är jag ledsen..

jag å mandis flyttade till v-ås 03 iallafall och hon som ni vet är hos pappa i sala varannan helg.

Nu vill jag bara säga Va rädda om varann, finns för varann, så länge ni kan!                       

KRAM Nina