Mindre än en månad kvar tills jag fyller...40 ÅR! Men jösses. Jag är ju fortfarande i skolan, och vet inte ens vad jag ska bli när jag är klar om en 4 år sådär...
Studerandet har börjat igen. Efterforskningarna resulterade i att jag stannar kvar på samma skola och pendlar mina 10 mil.
I Juni är jag framme vid nästa vägskäl i mitt liv för då tar jag examen från den skolan och har då skaffat mig en hygglig bas att stå på. En motsvarighet till 3-årig samhällsvetenskaplig linje.
Det går fort bara en höst, en vinter, och en vår till sedan behöver jag inte pendla dit något mer. Och då har jag dessutom nått fram till ett stort delmål som jag saknat så länge.
Så alltså, efter peptalk med mig själv, och överväganden om jobb eller plugg så har jag kommit fram till att det blir ändå studierna på 100% som vinner.
Visst skulle jag dra nytta av ett helgjobb, men det vill jag ha på hemmaplan, så det letar jag efter.
Tyvärr är det ju så att det kan inte bara flyta på utan lite motgångar hör ju till, och nu efter läkarbesök vet jag, att det som gjorde ont i benen och häl är sen och muskelinflamationer, som jag numera medicinerar emot och går på sjukgymnastik för.
Och värken i armen, med domningar är ett karpaltunnelsyndrom.
Öppnade brev från Dr i dag där dom frågar om jag vill prova med kortisonspruta eller om jag vill ha remiss till ortoped för operation.
Ja, va säger man? jag vill vara frisk! Inte få sprutor opereras eller medicinera :(
Så jag känner mej lite nedstämd och inte speciellt pigg på varken studierna eller jobb just nu. En formsvacka pga. smärtor och viss oro.
Men hinder är till för att övervinnas, så jag får väl försöka fatta ett beslut och sedan komma igen så småningom. Tills dess görjag vad som måste göras och jobbar på med studierna i den mån jag förmår.
Helg jobb får nog vänta, tills jag läkt. vi klarar oss även om det är snålt att leva ensam mamma och familje försörjare på csn lånen.
Tanken med studierna är ju att jag ska kunna få ett välbetalt jobb i framtiden och än har jag 25 år kvar, till pension ;) Så däför väljer jag att tro på att jag gör rätt. Det känns så även fast jag prövas hårt.
-NINA-
